De heraldiska färgerna

Det var en rent praktisk fråga som löstes när de heraldiska färgerna slogs fast. Ett vapen måste kunna urskiljas också på långt håll och detta ställde vissa krav på färgerna och hur de användes. Färgerna måste vara sådana att de lätt kunde urskiljas från varandra därför bestämdes att varje färg skulle återges i sin klaraste och renaste form. Så gör man ännu i dag.  Det betyder t.ex. att den röda färgen inte alltid återges lika i alla vapen utan det att den inte kan förväxlas med någon annan färg. Detta innebär att de herldiska färgerna i alla sammanhang har endast en benämning. Färgnyanser som mörkrött, himmelsblått, lindblomsgrönt existerar inte i god heraldik.
Färgerna och  färgsammansättningarna är vapnets väsentligaste delar.  Ett enfägat vapen är inte ett vapen.

De ursprungliga färgerna eller tinkturerna är

            - metallerna eller guld och silver

            - tinkturerna röd, blå, svart och grön samt i begränsad användning purpur.
            - de sk heraldiska pälsfärgerna är hermelin och ekorre.

Pälsfärgerna, vid sidan av de heraldiska färgerna, återger i grafisk form de riktiga skinnen. I början var de endast två : hermelin i silver och svart och ekorrskinn i silver och blått. Senare har  många variationer utvecklats av vilka den finska heraldiken endast välkomnat ett fåtal. I Finland har endast två versioner av hermelin och fyra av ekorrskinn fått sin egen benämning, vilket kan anses vara helt tillräckligt.
När man ritar pälsfigurerna är det norm att ekorrskinnets blåa spets pekar uppåt. På samma sätt  ställs hermelinsvansarna bestrött, även om bruket varierar. I häroldsfigurerna följer pälsfärgerna samma regler.
Färger som senare kommit med i heraldiken är de naturliga färgerna av vilka hudfärgen möjligen är den som bäst kan motiveras. Övriga färger är det som ifrågavarande symbol i verkligheten har.  Detta anses dock inte vara god heraldik. Det är skäl att undvika dem när man ritar ett vapen. .
I gamla vapen kan man träffa på färgbenämningar angivna som ädelstenar eller himlakroppar.  Möjligen har man på detta sätt strävat till att omge vapnen med en viss mystik och överdådig symbolik.  Detta behöver inte finnas i färgerna.
Sinsemellan har färgerna ingen rangordning de  har alla samma värde. En annan sak är att vissa färger, i synnerhet vissa färgkombinationen, värdesätts på olika sätt i olika länder ofta med landets vapen eller flagga som utgångspunkt.
Vapnets huvudfärger – som i ett klanderfritt vapen i allmänhet är endast två – kallas ofta livréfärger. Ursprungligen var livré något som skilde åt soldater och tjänstefolk och inte ens återgav husbondens vapenfärger.
När det gäller vapenfärger bör också damaskering och motsatta tinkturer nämnas. Ingendera är en färg utan endast färgbenämningar. Damaskering innebär att större fria ytor fylls av olika slag av ornament med en ljusare eller mörkare ton av bottenfärgen. Damaskering är inte en figur och anges ej heller i blasoneringen.
En symbol är utförd i motsatta tinkturer när den vid en färgkontur byter färg till den andra av vapnets två färger.

Exemplel på färgregler

I trycksaker eller motsvarande är det ofta omöjligt att använda vapnets metallfärger guld och silver. Då ersätter man guld med gult och silver med vitt. I flaggor och standard använder man utan undantag gult och vitt.

I trycksaker använder man fyrfärgstryck som t.ex i den bok som Heraldiska Sällskapet givit ut år 2006. Där har färgerna återgetts enligt följande: