Blasonering eller vapenförklaring  En blasonering beskriver i ord vad ett vapen föreställer så att en heraldiker, med blasoneringen som grund, kan rita ett felfritt vapen dvs. ett vapen som följer de heraldiska reglerna. En blasonering skall beskriva vapnet på ett sätt som lämnar minsta möjliga plats för feltolkning. För att förstå vikten av en blasonering är det på sin plats att påpeka att blasoneringen är vapnets enda utgångspunkt. Om det tecknade vapnet och blasoneringen skiljer sig från varandra är det alltid blasoneringen som avgör och när ett vapen registreras är det uttryckligen blasoneringen som registreras och inte den bild som vanligtvis medföljer. Detta för bl.a. med sig, och detta kan ej nog framhävas, att: så länge ett vapen följer blasoneringen är det ett riktigt vapen även om det till stil och utformning skiljer sig från andra vapen ritade efter samma blasonering. På grund av detta måste blasoneringen vara tillförlitlig vilket i sin tur medför att man måste förbinda sig vid och acceptera reglerna. I många länder – särskilt England och Frankrike – är kraven på blasoneringens noggrannhet mycket höga både beträffande ordval som ordning. Språket är stramt och mycket preciserat, men på samma gång fullt av gammalmodiga ord som endast de invigda kan förstå. Här lever den medeltida traditionen vidare. De finska traditionerna för blasonering håller fortfarande på att finna sin form. Den finska blasoneringen är, jämförd med många andra språk, mycket fri och utrycks i allmänna ordalag. Specialord får man naturligtvis använda och kanske undvika verb en smula. Vissa formkrav måste blasoneringen ändå uppfylla. Det viktigaste är att blasoneringen är saklig, tydlig och bara kan tolkas på ett enda sätt. I sin bästa form är den klar och koncis. I en god blasonering förekommer inte självklarheter, inga onödiga upprepningar, uttryck eller beskrivningar. För allt detta har heraldiken en egen terminologi. Å andra sidan är det inte heller skäl att gå så långt i förenkligen att blasoneringen blir en enda stor gåta. Blasoneringes saklighet förutsätter att alla väsentliga delar beskrivs och att man medvetet låter bli att beskriva det som är oväsentligt. Problem uppstår när man skall bestämma vad som är väsentligt och oväsentligt i ett vapen. En allmän regel för detta finns inte, annat än att konstatera att någon anvisning till ett särskilt sätt att rita eller någon bestämd stil på ett vapen inte existerar i blasoneringen. Det är lätt att konstatera att om ett vapen har två korslagda nycklar som motiv är detta förklaring nog. Däremot är det inte skäl att beskriva hur nycklarna ser ut. Det är onödigt eftersom det bara ”låser” händerna på den som i framtiden skall rita vapnet. Inom heraldiken finns det ett flertal figurer, som förutom sin givna form även har en fastslagen ställning, riktning eller placering på skölden. Att återge detta i blasoneringen anses vara onödigt. En avvikande placering kan man också låta bli att nämna om det endast finns en logisk placering. Å andra sidan är det en mindre förseelse att nämna något “för säkerhets skull” än att låta bli att göra det och på det sättet skapa osäkerhet. I princip är det möjligt att blasonera t.ex. Enligt följande: på en blå sköld ett lejon i guld eller på en röd sköld tre liljor i silver eller på en gyllne sköld en röd bård på vilken 8 Andreaskors i guld. En heraldiker ritar då ett uppstigande lejon, liljorna i 2+1 och i “bården” åtta från varandra fristående snedkors. Detta motsvarade det traditionella sättet – där vapenfigurerna var lejonet, liljan och snedkorset inte hur många de var eller hur de var placerade. Senare har också de sistnämnda blivit belagda med så många tolkningar att det är säkrast att beskriva allt i detalj. Också onödiga ord kan försvara sin plats om beskrivningen blir livfull och språkrytmen god , allt dock med måtta. Blasoneringen i Finland sker på finska eller svenska. På svenska följer den de språkregler som gäller för det svenska språket och använder de ord och uttryck som gäller inom heraldiken. Heraldisk höger är t.ex. ur betraktarens sida på vänster hand. I det heraldiska språket finns bara ett ord med en exakt betydelse. Detta innebär en del studier. Även om de heraladiska termerna endast kan tolkas på ett sätt finns det symboler som har många benämningar. Detta gäller för t.ex. Fågel, fisk, små gnagare och vissa föremål. Att kunna känna igen en fågel- eller en fiskart i ett vapen kan ifrågasättas. Dock kan det vara skäl att beskriva dem enligt sin egenart om det är fråga om ett sk. talande vapen. Samma gäller för vissa föremål. Om släkten Gedda har en fisk i sitt vapen är det naturligt att kalla fisken gädda oberoende av hur fisken är ritad.  Blasoneringen sker på två plan, en för ett fullständigt vapen och en för en sköld. För båda två finns olika förfaringssätt. Det förstnämnda baserar sig på vedertaget bruk, i det senare är det tydligheten och det verbala som väger tyngre än vedertaget bruk. Blasoneringen för ett fullständigt vapen börjar från skölden, fortsätter uppåt, sedan till sidorna och sist till det som finns bakom skölden.  Ordningen är – skölden med färger och symboler – hjälmen – hjälmtäcket – hjälmbindeln, kronan o.dyl. – hjälmprydnaden  – sköldbärare och fotställning (används inte i borgerliga vapen i Finland) – föremål bakom skölden som kan vara t.ex. Skjutvapen, flaggor, kors samt i några fall en kröningsmantel. – devis (inte nödvändig)  Om hederstecken som förekommer på vapnet redogörs skilt. De hör inte till blasoneringen. När man blasonerar vapenskölden beskriver man först skölden, färgen eller färgerna anges, sköldens indelning, dess huvudsymbol och sidofigurer och till slut de detaljer som hör till vapnet samt om figurerna är besådda eller beströdda på skölden. Detta anges i den mån det förtydligar vapnet.  Sköldens form eller stil kan blasoneringen inte ange ej heller dess demaskering eller olika slag av skuggning på symbolerna. Av huvudsymbolerna anger man ofta häroldsfiguren först då dess placering i allmänhet dominerar och den tjänar sitt syfte som fixeringspunkt. Detta gäller särskilt bjälke, stolpe och balkar. I annat fall är det skäl att ange den centrala symbolen på skölden först. Av två på varandra ställda symboler nämner man den understa först. Den andra sägs vara ”belagd med” t.ex ”lejonet belagd med en sträng i rött” eller ”bjälke belagd med tre röda rosor”.  På likvärdiga symboler beskrivs den som är högrebelägen eller den som är mera till höger först. Det samma gäller, med några få undantag, färgerna på ett delat vapen. För sidosymbolen använder man benämningen bredvid, men detta är ej nödvändigt. För det mesta går det lika bra att säga ovanför, vid sidan av, på båda sidor om enligt allmänt språkbruk. ”Bredvid varandra” är sidosymboler och kan inte vara likvärdiga med huvudsymbolen.  När man i blasoneringen talar om djurets beväringar, är det – hornen, tänderna, klorna och klövarna på ett fyrfotadjur; – fågelklor, fjäderbeklädnad på foten och näbben; – fenor och stjärt på fiskar. Övriga delar på djur som t.ex. tungan, öronen, skägget, manen eller tuppkammen hör inte till beväringarna. De fordrar ett särskilt omnämnande om man vill ha en speciell färg för dem. I blasoneringen är ordet beväringar “reserverat” för rovdjur, hornförsedda djur, rovfåglar och fiskar. Beväringar på gnagare, jakt -och sångfåglar, växelvarma djur o.dyl. är det bäst att beskriva var för sig. I finska heraldik är skurorna mycket populära. I blasoneringen bör man ta hänsyn till vissa särdrag. När man delar en sköld med en skura kan det beskrivas på många olika sätt beroende på hur skölden i övrigt beskrivs. Klara direktiv är svåra att ge. I ett fullständigt vapen nämner man strax efter skölden hjälmen, eller om det finns flera, hur de är placerade. I ett finskt borgerligt vapen är hjälmen alltid sluten en sk. stickhjälm, i ett adelsvapen används i allmänhet en gallerhjälm. Hjälmens färg eller metall anges inte i blasoneringen. Efter hjälmen beskriver man hjälmtäcket och hjälmbindeln. För det mesta anges endast färgerna t.ex. hjälmtäcket och hjälmbindeln i rött och guld. Om metallens och färgens inbördes ordning i hjälmtäcket eller i hjälmbindeln avviker från normerna eller om det finns flera än två färger eller om hjälmtäcket på samma sätt som skölden indelas i olika färger fordrar detta en detaljerad förklaring t.ex. “hjälmtäcke i rött och svart fodrat i silver”, vilket betyder att den röda delen av täcket finns till höger och den svarta till vänster. Om hjälmbildeln har flera färger räcker det i allmänhet med att endast en gång ange i vilken ordning färgerna är utan att upprepa dem t.ex. “hjälmbindel i guld, rött, silver och svart.” När man beskriver hjälmprydnaden använder man i stort sett samma benämningar som i blasoneringen av skölden. Till sakens natur hör dock att man ofta blir tvungen att vara en aning tydligare i sin beskrivning. Också när man beskriver hjälmprydnaden är det bra att minnas vad det är som pryder hjälmen inte hur de är ritade.  Om man vill ha devisen med i vapnet räcker det med att ange dess plats och innehåll och lämna valet av färg och stil till vapenritaren. Till slut ett sammandrag av det som skall och icke skall anges i ett borgerligt vapen  – färger, symboler och figurer på skölden anges, inte sköldens form eller ställning – hjälmen anges som borgerlig (sluten) eller adlig (öppen) ej färg eller ställning – hjälmtäckets och hjälmbindels färger anges men ej hur de är ritade – hjälmprydnaden beskrivs som det den föreställer, dess färger och om det behövs, ställning och riktning – av en devis anges texten ej dess font och helst inte dess färger. Det är ännu skäl att påpeka att valet av vapen och dess symboler och varför man valt just dem överhuvudtaget inte tillhör blasoneringen. Översatt ur Suomen Heraldinen Seura ry:n julkaisemasta teoksesta Heraldiikan opas, Porvoo 1998.