RÅD FÖR PLANERING AV ETT VAPEN

Då man börjar planera ett vapen (samt standar, vimpel, flagga, fana e.dyl.) finns det vissa skeden i processen, som visserligen inte är exakta, men som kan delas in som följer:

1. Val av ämne
2. Att förvandla ämnet till ett heraldiskt emblem
3. Placering av emblemen på skölden
4. Att göra en vapenbeskrivning

1
Val av ämne

Med val av ämne avses här de faktorer som man vill att vapnet ska ge uttryck för och som, när de blivit heraldiserade, utgör själva emblemet. Vanligtvis anknyter de på något vis till den person eller släkt som vapnet representerar.

De vanligaste ämnena är
• Vapenägarens släktnamn
• Någon händelse som varit avgörande i släktens historia
• Stamfaderns eller ett i släkten vanligt yrke
• Vapenanskaffarens eget yrke
• Någon geografisk faktor, t.ex. släktens urhem
• Något annat ämne som är viktigt för släkten
• Ett heraldiskt emblem man har fattat tycke för

Att välja att anspela på släktnamnet, d.v.s. ett talande vapen är säkerligen den vanligaste lösningen, och för det mesta är det också den naturligaste. Då är det fråga om att skriva namnet som en rebus på skölden. Refström till exempel för en räv, Hélig ett kors och Luumukuisti som tidigare hette Blomqvist en blommande kvist, kanske Lokkarinen en mås (lokki) fastän namnet ursprungligen kom från det svenska Clockare. I heraldiken räcker nämligen att namnet och emblemet ljudligen hänger ihop. Att de etymologiskt ska hänga ihop krävs inte. Naturligtvis är det bara bättre om de också etymologiskt stämmer samman.

Då man planerar ett talande vapen behöver man inte skriva ut hela namnet. Om det i namnet finns en del som är lätt att illustrera och en del som är svår, är det fullständigt heraldiskt korrekt att använda endast den lätta delen. Detta förutsätter naturligtvis också att de ovan uppräknade ämnena kan illustreras på ett heraldiskt godtagbart sätt. Olika yrken har sedan gammalt olika emblem och karakteristiska verktyg och till en historisk händelse kan man söka symboliska tecken och föremål.

Det bör betonas att heraldiken inte godkänner specifika föremål, byggnader, platser eller dylikt som kan sägas ha ett ”egennamn” och som alltså borde avbildas på skölden som sig själva. Heraldiken kräver en allmän bild. Det betyder att den bro som stamfadern byggde eller gårdens speciella vällingklocka inte duger som vapenbild. Man bör använda en allmän brobild eller klocka. I motiveringarna för vapenbilden kan man sedan berätta varför bilden har valts.

Ingenting hindrar att man väljer en heraldisk symbol bara därför att man tycker om den och för att den utgör ett ståtligt heraldiskt vapen. Detta är visserligen inte särskilt vanligt, eftersom man tycker vanligtvis om något specifikt som relaterar till släktens historia. 

Vad man än planerar för heraldiskt tecken, är det bra att komma ihåg att de enskilda emblemen på skölden är allmän egendom och att den heraldiska ägorätten berör bara helheten, alltså skölden med dess emblem och färger enligt vapenbeskrivningen. I enlighet med detta kan t. ex en kommun bara bestämma över kommunvapnets helhet och dess användande, inte tecknen på skölden skilt och deras användande skilda från varandra.

Detta har sin betydelse då, när man till ett samfunds kännemärken, flagga, bordsstandar e.dyl. vill foga ett element som anspelar på hemkommunen. Användandet av hela vapnet förutsätter tillstånd, men inte användandet av vissa element.

I Finland förekommer en del vapen som tillhör kommuner som upphört att existera. De har i tiden blivit fastställda av inrikesministeriet och vapen fastställs inte på en bestämd tid. De kan tas i bruk igen för något administrativt område, men så länge som detta inte sker kan man anse dem som herrelösa på samma vis som våra historiska landskapsvapen. I och med detta kan de anses som någorlunda fria att användas till goda heraldiska ändamål.

2
Att förvandla ämnet till ett heraldiskt emblem

Ämnet bör förverkligas med heraldiska medel, och om det inte lyckas, duger det inte som ämne. I det här skedet kommer heraldikens regler och praxis in.

Den viktigaste av reglerna är färgregeln. Enligt den bör man använda endast sex s.k. tinkturer, d.v.s två metaller och fyra färger. Metallerna är guld och silver, färgerna röd, blå, svart och grön. Reglerna förbjuder att placera dem i skölden så att färg kommer på färg eller metall på metall. De får inte ens vara bredvid varandra, om den gemensamma gränsen inte är alldeles kort. I ett bra vapen förekommer helst bara två tinkturer, av vilka den ena alltid är en metall. En tredje kan accepteras om det finns en god orsak därtill, men ett vapen med fyra olika tinkturer är nästan alltid dålig heraldik.

Att göra en lista över heraldiska symboler är omöjligt i det här sammanhanget. Allmänt taget kan man säga att vad som helst kan användas om det kan stiliseras till igenkännlighet utan att man behöver använda perspektiv, skuggning eller skarpa konturer. Vapnet baserar sig på emblemets klarhet och de tillåtna färgernas kontrastverkan. Det bör särskilt framhållas att emblemets naturtrogenhet inte är viktig, men karakteristik är. En bra karikatyr är bättre än ett fotografi. Typiskt för heraldiken är också att ett invecklat motiv kan representeras av en del av detta, t.ex. ett hjul för en vagn eller en hästsko för en häst. Betonas bör att det i ett bra emblem inte annars heller finns smådetaljer.

Utöver de föremål som kan kännas igen från vardagslivet använder sig heraldiken också av bilder som är allmänt accepterade men rätt så abstrakta, nämligen häroldsbilder, som man helt enkelt måste lära sig tolka och känna igen. Med dessa kan man dock ge uttryck för mångahanda saker.

Till samma grupp av bilder hör på sätt och vis de olika indelningarna av skölden. Då man använder sig av dessa bör man akta sig för att inte göra vapnet för likt ett sammansatt vapen; d.v.s. som två vapen förenade. Dylikt lämpar sig inte för ett grundvapen. Speciellt bör man se upp med en delad sköld.

En underavdelning av indelningar är skurorna, d.v.s. geometriska eller växtformade linjer, som används som gränslinje för häroldsbilder eller som den linje med vilken sköldens indelningar förverkligas. Skurans emblematiska innehåll uppstår genom dess namn eller utformning. Således berättar vågskuran om vatten – denna har en tendens i Finland att förekomma lie väl ofta. Som allmän regel vad gäller skuror: inte två olika skuror i samma vapen.

Bokstäver, siffror, eller bomärken godkänns inte om vapenbilder, inte heller alltför krångliga eller annars invecklade figurer vars beskrivning i ord vore tillgjort eller omöjligt. Det är inte heller tillrådigt att med hjälp av häroldsbilder bygga ersättning för bokstäver, som till exempel att använda en störtad sparre som bokstaven V. Det är att gå runt reglerna och leder dessutom till enahanda och andelösa vapen. 

En del andra samband bör man hålla i sinnet. Även om man får stilisera upp vapnet hur man vill, kan man inte planera det så att det inte kan förverkligas i annat än en enda viss stil. Designern kan inte avvika från det vedertagna heraldiska bildförrådet genom att ge ett namn på en redan i bruk varande figur till en helt ny figur eller att döpa om en gammal, redan existerande figur.

3
Placering av emblemen på skölden

Den slutgiltiga vapenplaneringen förverkligas, då emblemet eller emblemen placeras på skölden och färgerna väljs. God heraldisk sed förutsätter att motivet fyller skölden och gör det jämnt, så att det inte bildas onödigt tomrum omkring det. Ibland ser man att det i dylika tomrum placeras små ovidkommande emblem endast som fyllnad.

Det rekommenderas inte att man fyller skölden med många olika emblem som symboliserar olika saker, inte heller att man upprepar samma sak med många olika symboler – utom om detta utgör ett vackert helhetsintryck. Däremot kan ett emblem symbolisera mer än en sak. Samma emblem kan återfinnas i mångfald på skölden om kompositionen så kräver.

Vapnet är en helhet, inte en samling av allehanda emblem. Därför bör man handskas varsamt med till och med två olika häroldsbilder, speciellt om de tillsammans bildar en förvirrande helhet. Låt oss ta som exempel föreningen av en stam och en post i samma sköld.

Som vapen räcker en sköld med sitt innehåll. Till ett fullständigt vapen hör därutöver hjälmen med sitt täcke och en hjälmprydnad. Vi ska inte här beröra dessa desto mera, utom att ge en liten varning; i hjälmprydnaden ska man inte tillföra en massa helt nya emblem, och inte heller sådant som i verkligheten inte skulle hållas där. Den gamla traditionen att i hjälmprydnaden på sätt eller annat upprepa emblemet på skölden är mycket användbar.

Låt oss ännu konstatera att man i ett borgerligt vapen inte använder någon annan hjälm än en sluten, dvs. en stickhjälm och inte heller någon form av krona utanför skölden. Dessa anvisningar, använda i samband med färgregeln strävar till det att vapnet lätt att särskilja och känna igen.

En annan sak är sedan att slutfinishen, att sätta vapnet i paradskick, kan förutsätta professionell hjälp av en heraldisk konstnär. Det är ju klart att kompositionen bör vara en konstnärlig helhet, och vacker i det tekniska utförandet, samt att det hela är i balans vad gäller de olika delarna i vapnet, skölden, hjälmen och hjälmprydnaden.




4
Vapenbeskrivningen

Man bör också uppgöra en beskrivning i ord över vapnet som kallas vapenbeskrivning eller blasonering. Den bör vara så klar och exakt att en person som känner heraldikens regler kan enbart med hjälp av denna rita upp vapnet i fråga alldeles rätt. Vapenbeskrivningen förutsätter alltså att man använder heraldiska termer, uttryck och en viss ordning i beskrivningen. Detta kräver noggrannhet och en viss övning. De som är intresserade kan införskaffa den guide i vapenbeskrivning som Heraldiska Sällskapet i Finland utgett eller annars be om hjälp med detta. Beskrivningen bör inte lämnas ogjord.

5
Från vapen till flagga eller fana

Då man förvandlar ett vapen till flagga, fana, vimpel (husbondevimpel) eller bordsstandar är dessas tyg vad emblemen gäller i samma ställning som vapenskölden. Flaggans stångsida motsvarar sköldens heraldiskt högra sida, och den vajande sidan motsvarar den vänstra. Vad beträffar bordsstandar och vimplar, motsvarar långsidorna vapnets sidokanter. Båda hänger ju från en tvärstång, låt vara att vimpeln i vinden beter sig som en flagga.

På baksidan av flaggan blir emblemet alltid spegelvänt. Samma gäller för vimpeln, om den är framställd på ett sådant vis att färgen tränger genom tyget. I annat fall är vimpelns båda sidor självständiga, och då behöver de inte vara varandras spegelbilder. Bordsstandaret har sin bild endast på en sida. Färgerna är annars de samma som i vapnet, utom att guld motsvaras av gult och silver av vitt. Att ersätta silver med grått rekommenderas inte.

Vad gäller stiliseringen av bilden, kan det bara konstateras att då den flyttas till sin nya omgivning, måste den nästan alltid anpassas vad gäller framställningen. Framför allt måste den urskilja sig ännu bättre än på skölden, eftersom det är fråga om ett fladdrande och böjligt underlag. Därför kan det vara orsak att förenkla bilden t.ex. genom att minska på åtföljande tecken eller ta bort smådetaljer, speciellt om de åtföljande tecknen är ren utfyllnad och detaljerna beror på framställningsstilen.

Släktvapnets sköldform lika lite som hjälm eller hjälmprydnad får inte placeras i flaggan, fanan, vimpeln eller standaret. Ett verk som ger upplysning om flaggdesign och flaggceremonier finns i Heraldiikan opas´ litteraturförteckning. (Heraldiikan opas, 1998)